När jag stiger på tåget upptäcker jag till min förtjusning att vagnen är av gammaldags typ med plyschsäten och detaljer av äkta trä. Bara en plats i kupén är upptagen. Den andra passageraren, en äldre herre i hatt, reser sig upp och erbjuder mig hjälp med väskan. Jag tackar, stryker med händerna kjolen tillrätta under benen och slår mig ned på sätet mitt emot honom vid fönstret. Händerna i för jag samman i knät så som jag föreställer mig att en ung dam skulle ha gjort när han var ung. Det känns lite som att vara med i en film. Jag ler så milt jag kan. Mitt läppstift är rött. Mannen tar av sig sin hatt och lägger den på det lilla fönsterbordet. Hans hår är prydligt bakåtkammat och blankt av doftande pomada.
Då hörs plötsligt skratt utanför kupédörren, någon tittar in genom fönstret och sedan dras dörren åt sidan. In kommer en kvinna i min egen ålder och tätt bakom henne följer en smärt man med rufsigt hår. Kvinnan har en schal knuten över ögonen och med händerna på hennes överarmar styr mannen försiktigt in henne i kupén. Hon tar korta, försiktiga steg i sin snäva kjol. Ögonblicket innan kvinnan kolliderar med mina knän hejdas hon dock bryskt av mannen och hon skrattar till. Därefter vrider han henne ett kvarts varv och det är först då jag ser att hennes armar är bakbundna med rep.
Jag måste ha hamnat i en möhippa, tänker jag och suckar inombords. Det ger mig huvudvärk att se brudar i rasslande kundvagnar och vuxna män som säljer kondomer på torget. Men något känns faktiskt annorlunda här. Det finns ingen skränande hop runt paret och de verkar inte vara fulla även om kvinnan är uppspelt.
”Var är vi någonstans?” skrattar hon.
”Du ska åka tåg nu”, svarar han vänligt.
”Sätt dig här!”
Han tvingar milt ned henne på den tomma platsen bredvid min.
”Vart ska vi åka?” frågar hon.
”Vi ska inte åka”, svarar han. ”Du ska åka själv, i en timme ungefär.”
”Va! Ska jag…”
”Jag ger dina biljetter till en medpassagerare så att du inte behöver bekymra dig om den saken”, avbryter han och vänder sig sedan mot mig. ”Kan du ta hand om dem?” frågar han vänligt och ser mig lugnt i ögonen.
Till min egen stora förvåning nickar jag bara och tar emot biljetterna ur hans hand. Situationen är absurd men inte hotfull och något i hans röst får mig att tycka att hans fråga är helt rimlig. Det är ju i princip inte så mycket han ber mig om, bara att hjälpa en medpassagerare i behov av stöd.
När tåget lämnar perrongen står mannen utanför och vinkar. Kvinnan lutar sig framåt på sätet, ser långt efter hans försvinnande ansikte samtidigt som hon mimar ett tyst budskap. Därefter sneglar hon ett ögonblick över sin egen axel mot de bundna armarna och lutar sig slutligen med en suck tillbaka mot sätets hörn. Hon ser på mig och på den artige herrn.
”Jag fyller tjugotre idag” förklarar hon. ”Och det här är visst min överraskning.”
Hon ler lite generat och skakar menande på axlarna:
”Mina vänner är inte riktigt som andra, tror jag.”
”Kan jag hjälpa dig på något sätt? Ska jag befria dig?” frågar mannen.
”Nej tack”, svarar hon. ”Det blir nog bäst så här, men tack ändå.”
Hon försöker att sätta sig till rätta men det är visst lite svårt.
”Men du kanske kan hjälpa mig med…” Hon ser på mig och sneglar ner i sitt knä där den blå kjolen har glidit upp över låret så att strumpkragen syns på ena sidan. Det ser slarvigt ut.
Jag svarar inte men drar ner kjolen och rättar till fållen över hennes knän medan hon häver sig upp för att hjälpa till. En mycket lätt pust av patchuli frigörs från under kjolen och når min näsa som alltid varit mycket känslig, även för subtila dofter. Hon har färgat håret med henna. Jag upptäcker att jag är kåt.
”Tack!” säger kvinnan. ”Var det du som fick mina biljetter?
Jag håller upp dem. Hon ska till samma station som jag.
”Jag ska inte vara till något besvär”, säger hon sedan. ”Tänker försöka sova lite.”
Hon sluter sina ögon. Jag sneglar på henne och ser hur brösten häver sig. Lugnet lägger sig i kupén om man undantar dunkandet från rälsen och de förbirusande plingplongen vid järnvägsövergångarna. Jag sitter stilla och låtsas se ut genom fönstret. Händerna i knät. Den artige herrn gör samma sak. Jag ser att han betraktar kvinnan och mig genom fönstrets spegling. Våra blickar möts för bråkdelen av en sekund. Det hela känns mycket märkligt – surrealistiskt. Jag blundar.
En xylografi ur Max Ernsts bildsvit ”Une semaine de bonté” dyker upp för min inre syn. Den föreställer en kupé som denna med tre män i kostym sittande bredvid varandra. Två av männen har lejonhuvuden, den tredje är fullkomligt omlindad med rep, stel som en pinne och stirrar panikslaget på en av lejonmännen. I förgrunden tvärs över bilden ligger det en bakbunden kvinna med vidöppna ögon men med blicken i fjärran. Det dunkar i mitt sköte och jag kommer på mig med att trycka ena handloven mot underlivet. Försiktigt, försiktigt. Jag andas genom munnen nu. Snart kommer mannen att upptäcka vad jag håller på med trots att bordet skymmer det mesta. Inte bra. Han ser på mig. Ser igenom mig. Han vet.
Plötsligt blir jag osäker på om jag blandar ihop olika bilder ur bildsviten i min egen hjärna. Den bundne mannen på bilden var kanske egentligen inte i tågkupén. Befann inte han sig i ett borgerligt 1800-talsgemak? Och var förresten inte kvinnan fastbunden vid någon sorts maskin med kugghjul, med knäna tätt samman? Jag släpper ut andetaget som jag har hållit stilla i mitt bröst alldeles för länge.
Mina händer behöver något annat att göra och jag kommer på att jag har en tidning i väskan på bagagehyllan. Jag samlar mina tankar till handling och reser mig upp. Blir yr. Vänder mig om och ställer mig på tå för att nå kappsäcken. Då känner jag mannens hela och fulla blick smeka i stora cirklar över min stjärt genom kjolen. Han använder bara sin blick i beröringen men det är ändå mycket påtagligt – samtidigt vidrigt och skönt. Jag andas kort genom näsan nu. För att förlänga ögonblicket så fumlar jag med vilja väskan längre in på hyllan så den kommer utom räckhåll för mina trevande händer. Därefter drar jag upp kjolen så mycket att jag kan kliva upp på sätet, väl medveten om att strumpkanten, en bit av låret och spännena syns. Jag får tag i väskan och kliver ned igen. Då ser jag att den bundna kvinnan är vaken. Hon tittar roat på mig. Jag vänder mig om och ser med nollställd blick på mannen som nu förstås tittar bort. Rättar till min kjol, sätter mig ner och börjar bläddra i tidningen. Nu är det han som har lagt sina händer i knät, med fingrarna sedesamt knäppta som till bön. Men jag vet, och hon vet.
När konduktören kommer klipper han biljetterna snitsigt med sin tång. Den bundna låtsas sova men jag ler milt. Det doftar av cigarr utifrån korridoren. Nu äter mannen choklad och bjuder även oss. När han matar kvinnan med en bit blir jag lite avundsjuk. Då matar han mig också.
Tåget rullar in på stationen. Den artige herrn reser sig, tar sin hatt och tackar för sällskapet innan han lämnar oss i kupén. Jag reser mig också, tar min kappsäck och min tidning och gör mig redo att gå.
”Vad händer nu då?” frågar jag kvinnan. ”Behöver du hjälp?”
Hon skakar på huvudet och ler emot mig. Blicken är lite simmig.
”Jag ska nog hämtas, tror jag.”
Jag lämnar henne tveksamt kvar i kupén. Men när jag som sista person i vagnen stiger av tåget möts jag av ytterligare en smal ung man med rufsigt hår. Han ska precis kliva på och svingar sig elegant åt sidan med handen på handtaget och ena foten på det nedersta trappsteget för att ge mig plats. Det måste vara han tänker jag och känner en viss lättnad. Vi snuddar vid varandra och jag känner hans doft men han ger mig inte så mycket som en blick när han försvinner in i vagnen. Jag vet inte om han är en ännu en fångvaktare eller en räddande prins. Sådant syns visst inte alltid på utsidan. Förresten är det inte min ensak. Längst bort på perrongen står min vän och väntar. Han vinkar glatt.
På natten är vi i ett trapphus som fylls av forsande vattenmassor från våningarna över. Vattnet spolar över min nakna kropp. Den blyge mannen behåller hatten på när hans stora kuk tränger sig in emellan mina skrevande ben. Han är egentligen ett lejon. Den bundna kvinnan håller i mina händer så att jag inte kan röra mig. Hon skrattar triumferande. Lejonmannens kuk doftar av pomada, choklad och cigarr. Jag vill suga på den men får inte mer än snudda vid den med mina läppar. De smala männen är tvillingar. De tar mig samtidigt bakifrån. Den ena viskar i mitt öra: ”Du är vacker!” Den andra viskar: ”Du är min!” De viskar: ”Du ska åka tåg!” Det dunkar i skenskavarna. Dunkdunk… dunkdunk... dunkdunk.
/Henry F Tut
Källa: https://sverigesradio.se/artikel/6548695
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar